Blodgivning

Blodgivare och blodgivning

Givaren lämnar en skriftlig hälsodeklaration som används som underlag för bedömningen att en blodtappning kan göras och att det lämnade blodet inte är skadligt för mottagaren. Därefter tas prover för blodgrupp, blodvärden och kända blodsmittor. Vid varje blodtappning upprepas kontrollen.

Blodet tappas i en påse som innehåller cirka 60 ml lösning med antikoagulantia, vilket förhindrar att koagulationen aktiveras. Därför är det viktigt att påsen blandas noggrant under tappningen.

I dag lever många människor tack vare Sveriges blodgivare. Utan givare som helt utan egen vinning ger blod skulle sjukvården inte kunna genomföra vare sig planerade operationer eller akut vård. Ge blod – rädda liv.

Blodkomponenter

För att dela upp blodet i dess komponenter centrifugeras påsen. Den sätts sedan i en blodpress som automatiskt ser till att komponenterna hamnar i olika påsar genom tryck och omväxlande öppning och stängning av ventiler. Slutresultatet blir en påse erytrocyter, en påse lättcellskoncentrat som används för framställning av trombocytkoncentrat, samt en påse plasma.

Därefter görs en omfattande kvalitetskontroll för att säkerställa att gränsvärdena uppnåtts. Komponenterna förvaras i den temperatur som är optimal för respektive komponent och hamnar i karantän innan de frisläpps till blodlagret, vilket sker cirka två till tre dagar efter tappningen när smittester och blodgruppskontroll är godkända.

Blodgrupper och förenlighet

Blandas blod från två personer med olika blodgrupper klumpar de röda blodkropparna ihop sig – de agglutinerar. Det leder ofta till att cellmembranen skadas och hemoglobinet läcker ut i plasman, vilket kallas hemolys. Då sägs blodet vara oförenligt.

Om en patient tar emot oförenligt blod kan konsekvenserna bli allvarliga. I vissa fall utvecklas cirkulatorisk chock, eftersom agglutinerade erytrocyter kan fastna i de minsta kärlen och hindra blodflödet. Njurarna påverkas ofta, eftersom hemoglobinet filtreras där och kan fällas ut som kristaller. Det kan leda till akuta och livshotande njurskador. Därför är det avgörande att ge förenligt blod.

Enligt ISBT:s register finns 48 blodgruppssystem med sammanlagt 398 erkända antigener. Det kliniskt viktigaste är AB0-systemet, därefter Rh-systemet. En blodbank behöver därför ha alla blodgrupper tillgängliga, eller åtminstone en kompatibel grupp, för att kunna kompensera patienters blodförluster.

Säkerhetsåtgärder vid blodtransfusion

När blod började transfunderas i slutet av 1800-talet var dödligheten hög. Den upphörde nästan helt efter upptäckten av AB0-systemet. I dag är säkerheten mycket hög tack vare noggrann blodgruppering av givare och mottagare, med kontrollgruppering och förenlighetsprövning innan blodet transfunderas. Brister kontrollerna någonstans i kedjan ökar risken för skador dramatiskt, och därför finns en detaljerad lagstiftning som bygger på EU-direktiv.

Föreskrifterna beskriver vilka moment och åtgärder som ska tillämpas vid transfusion av blod och blodkomponenter. Flera vårdgivare är delaktiga i kedjan från tappning till mottagare. Därför är det av yttersta vikt att identitet fastställs, att prov tas och märks, att blodgruppsuppgift kontrolleras mot blodenhet, att förenlighetsprövning utförs och kontrolleras, att transfusionen registreras och att avvikande händelser rapporteras.

Indikationer för transfusion

Transfusion av blodkomponenter kan medföra både omedelbara och långsiktiga komplikationer, exempelvis reaktioner på det mottagna blodet eller risk för blodsmitta. Indikationen ska därför vara klar och effekten bedömas. Endast den blodkomponent som patienten behöver ska transfunderas, för att minska riskerna.

Den vanligaste orsaken till blodförlust är blödning, nedsatt benmärgsproduktion eller ökad nedbrytning. Det finns ingen generell gräns för hemoglobinvärdet när transfusion ska ges – patientens kliniska status och den bakomliggande orsaken avgör. Vid långvarig anemi har kroppen successivt kompenserat för det låga värdet, och transfusion är inte nödvändig förrän allmäntillståndet påverkas. Vid akuta blödningar kompenseras förlusterna i första hand med intravenös vätska för att upprätthålla blodvolymen. Räcker inte det ges vid mycket stora blödningar och trauman så kallade transfusionspaket med erytrocyter, plasma och trombocyter.

Blodsmittor

För att skydda både givare och mottagare har blodcentralerna flera kriterier som blodgivaren måste uppfylla. Vissa kriterier innebär en karenstid till nästa donation, medan andra utesluter donation på livstid, allt för att undvika smittspridning.

Blodsmitta är en komplikation som uppstår en tid efter transfusion och orsakas av bakterier och virus som överförs från givaren. Vid blodtappning tas därför anamnes och en intervju görs, för att undvika att tappa blod från personer som kan ha exponerats för blodsmitta. Tester för de kända blodsmittorna syfilis, hiv, hepatit B och hepatit C utförs alltid på allt tappat blod. Risken att smittas är därför mycket låg, men risken finns att nya typer av blodsmitta tillkommer.

Mötet mellan sjuksköterskan och blodgivaren

Sjuksköterskans primära ansvar är enligt ICN:s etiska kod att ge människor vård, och att alltid uppträda på ett sätt som främjar allmänhetens tillit. Bemötande är en central del i sjuksköterskans ansvarsområde omvårdnad. Bloddonatorer möter vanligtvis en sjuksköterska vid blodgivningen, och då är ett gott bemötande av stor betydelse för att givaren ska komma tillbaka.

Varför blir man blodgivare?

En god frekvens av bloddonatorer är det enda sättet att säkerställa en adekvat och konstant fylld blodbank. Internationell forskning visar att olika sociala grupper har olika motivation och attityder till bloddonation, och att majoriteten av blodgivare donerar av altruistiska skäl.

I en svensk studie (Jansson & Ungermann, 2013) angavs följande orsaker till att friska vuxna inte är blodgivare:

Samma studie visade att det som mest skulle motivera till blodgivning är att få svar på provsvar som kolesterol och infektionsparametrar (27,2 %), att få ge blod på arbetstid (18,3 %) och att blodbussen kommer dit man befinner sig, till exempel köpcentret eller arbetsplatsen (17,2 %).

Aktuellt läge

• Tillgången på blod är av stor betydelse för hälso- och sjukvården, särskilt vid händelser med många svårt skadade. Ett robust och säkert lager av blod och blodkomponenter behöver finnas tillgängligt oavsett var i landet behovet uppstår.
• I Sverige finns 26 blodverksamheter fördelade över sex sjukvårdsregioner. ”GeBlod Kommunikation” är regionblodcentralernas nätverk för PR och kommunikation, med uppdrag att genomföra gemensamma aktiviteter som främjar blodgivningen i Sverige.
• I regeringens proposition ”Totalförsvaret 2021–2025” uppmärksammas att försörjningen av blod behöver stärkas. De regionala blodverksamheterna behöver bli motståndskraftiga och ta fram planer för att kunna öka kapaciteten inför den katastrofmedicinska beredskapen.
• Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap konstaterar att den enskilt viktigaste faktorn för upprätthållandet av blodproduktionen är tillgången på blodgivare. I Sverige behövs i snitt en blodpåse i minuten, och cirka 100 000 människor behöver få blod varje år.
• I nuläget är bara cirka 2–3 % av befolkningen aktiva blodgivare. Även om Sverige är självförsörjande finns stora skillnader mellan regionerna. Det är av största vikt att ha ett större antal blodgivare som vid bristsituationer snabbt kan kallas in – både för den dagliga blodförsörjningen och ur ett beredskapsperspektiv.

Källor

• Socialstyrelsens föreskrifter om blodverksamhet och transfusion av blodkomponenter.
• GeBlod.nu – regionernas gemensamma information om blodgivning, inklusive åldersgränser och hälsokrav.
• 1177 Vårdguiden – information till patienter om blodtransfusion.
• ISBT – registret över blodgruppssystem och antigener.
• WHO om säker blodförsörjning.
• Europarådets Guide to the preparation, use and quality assurance of blood components.
• Jansson & Ungermann (2013). Bloddonation – icke bloddonatorers skäl till att inte donera blod. Uppsala universitet. Tabellen ovan bygger på denna studie.