Blodgivning

Blodgivare och blodgivning

Samhället/sjukvården är beroende av frivilliga blodgivare som ställer upp med blodgivning. Givaren lämnar en skriftlig hälsodeklaration som används som underlag för bedömningen att en blodtappning kan göras på givaren och att det lämnade blodet inte är skadligt för mottagaren. Sedan tas tester för blodgrupp, blodvärden och kända blodsmittor. Vid varje blodtappning upprepas denna kontroll. Blodet tappas i en påse som innehåller ca. 60 ml av en lösning med antikoagulantia som förhindrar att koagulationen aktiveras, det är därför viktigt att påsen blandas noggrant under tappningen (Gahrton, 2012).

Varje dag går det åt blod inom sjukvården. Blod används bland annat i cancervården, vid blodsjukdomar, förlossningar, operationer och akuta svårare olyckor.

I dag lever tusentals människor tack vare Sveriges blodgivare. Tusentals människors liv skulle årligen gå förlorade om inte det fanns altruistiska (- osjälviska) människor som helt utan egen vinning gav blod. Att ge blod är att ge liv.

Blodkomponenter

För att kunna dela upp de olika blodkomponenterna från blodet som tappats från givaren, så centrifugeras påsen och blodkomponenterna separeras. Påsen sätts sedan i blodpress som automatiskt ser till att de olika komponenterna kommer till olika påsar genom tryck samt omväxlande öppning och stängning av olika ventiler. Slutresultatet blir en påse erytrocyter, en påse lättcellskoncentrat som används för framställning av trombocytkoncentrat, samt en påse plasma. Nästa moment i processen är att utföra en omfattande kvalitetskontroll för att säkerställa att uppsatta gränsvärden uppnåtts. De olika komponenterna förvaras sedan i den för komponenten optimala temperaturen. Påsarna hamnar sedan i karantän innan de frisläpps till blodlagret efter att de obligatoriska smittesterna och blodgruppskontroll är gjorda och godkända. Frisläppning sker ca. två till tre dagar efter blodtappningen (Gahrton, 2012).

Blodgrupper

Blandas blod från två personer med olika blodgrupper så klumpar erytrocyterna ihop sig, de agglutinerar. Detta leder ofta till att erytrocyternas cellmembran skadas och då läcker hemoglobinet ut i plasman, detta kallas hemolys. Sker detta, sägs det att två personers blod är oförenliga. Tar en patient emot blod som är oförenligt med det egna blodet, kan det få allvarliga konsekvenser. I vissa fall kan en cirkulatorisk chock utvecklas, på grund av att de agglutinerade erytrocytena kan fastna i de minsta kärlen och hindra blodflödet. Det är inte ovanligt att njurarna påverkas då hemoglobinet filtreras i njurarna. När filtrationsmängd är uppnådd på grund av den ökade mängden hemoglobin i plasman, kan hemoglobinet fällas ut som kristaller och skada njurarna. Detta kan leda till akuta och livshotande njurskador. Det är därför oerhört viktigt att ge förenligt blod (Sand, 2007). Det finns ett trettiotal olika blodgruppsystem, det kliniskt viktigaste är AB0-systemet, därefter Rh-systemet (Gahrton, 2012). Detta innebär att en blodbank på sjukhuset bör ha alla blodgrupper tillgängliga eller i alla fall en kompatibel grupp för att kunna kompensera patienters blodförluster (Lang et al., 2010).

Säkerhetsåtgärder vid blodtransfusion

När blod började transfunderas i slutet av 1800-talet var dödligheten hög som nästan helt upphörde efter upptäckten av AB0-systemet. Idag är säkerheten mycket hög då noggrann blodgruppering av givare och mottagare med tillägg av kontrollgruppering och förenlighetsprövning sker innan blodet transfunderas. Brister dessa kontroller någonstans i ledet och förväxlingar görs, ökar dock risken för skador dramatiskt. Det finns därför en detaljerad lagstiftning, som bygger på EU-direktiv (Gahrton, 2012).

I SOSFS (2009:29) beskrivs vilka moment och åtgärder som ska tillämpas vid transfusion av blod och blodkomponenter. Detta gäller inom sådana verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt tandvårdslagen (1985:125), oberoende av om blodet eller blodkomponenterna är avsedda att användas i öppen eller sluten vård. Flera vårdgivare är delaktiga i kedjan från att blodet tappas från givaren till att mottagaren tar emot det. Därför är det av ytterst vikt att till exempel identitet fastställs, prov tas och märks, blodgruppsuppgift kontrolleras mot blodenhet, förenlighetsprövning utförs och kontrolleras, transfusionen registreras och att avvikande händelser rapporteras (Gahrton, 2012).

Indikationer för transfusion

Idag är säkerheten vid blodtransfusion i Sverige hög, dock bör man alltid ha i åtanke att transfusion av blodkomponenter kan medföra såväl omedelbara som mer långsiktiga komplikationer. Komplikationer som kan uppstå är risken för att mottagaren får någon form av reaktion på det mottagna blodet eller risken att utsättas för blodsmitta. Indikationen för transfusion ska således vara klar och effekten av transfusionen ska bedömas. Endast den blodkomponent som patienten behöver ska transfunderas för att minska riskerna för komplikationer (Gahrton, 2012).

Ett trauma, en operation eller andra sjukdomstillstånd kan leda till att en person förlorar stora mängder blod, med döden som följd. Stor blodförlust kan leda till döden (SBU, 2010). Vanligaste orsaken till förluster av blod är genom blödning, nedsatt benmärgsproduktion eller ökad nedbrytning. Det finns ingen generell gräns för hemoglobinvärdet när transfusion av erytrocyter skall ges. Det är patientens kliniska status och den bakomliggande orsaken som avgör när transfusion bör ges. Vid långvariga anemier har patientens kropp succesivt kompenserats för det låga hemoglobinvärdet och en transfusion är inte nödvändig förrän patientens allmäntillstånd påverkas. Vid akuta blödningar bör man i första hand kompensera förlusterna med intravenös vätska för att upprätta blodvolymen. Räcker inte det ges idag vid mycket stora blödningar och trauman så kallade transfusionspacket. I ett sådant ingår erytrocyter, plasma och trombocyter, som ska ersätta den förlorade blodmängden (Gahrton, 2012).

Blodsmittor

För att skydda både donator och mottagare har blodcentralerna ett flertal kriterier som blodgivaren måste uppfylla för att kunna donera blod. Vissa kriterier kräver en karenstid tills att nästa donation får ske, medan andra kriterier exkluderar en från bloddonation på livstid, detta för att undvika smittspridning av blodsmittor.

Blodsmitta är en komplikation som uppstår en tid efter transfusion och orsakas av bakterier och virus som överförs från blodgivaren. Vid blodtappningar tas därför anamnes och en intervju görs för att undvika att tappa blod från personer som kan ha exponerats för blodsmittor. Tester på de kända blodsmittorna syfilis, HIV, hepatit B och hepatit C utförs alltid på allt tappat blod. Risken att smittas av dessa är därför relativt låg, men risken finns dock att nya typer av blodsmitta tillkommer (Gahrton, 2012).

Mötet mellan sjuksköterskan och blodgivaren

Sjuksköterskans primära ansvar är, enligt ICN:s etiska kod, att ge människor vård. Sjuksköterskan ska även alltid uppträda på ett sätt som främjar allmänhetens tillit (Svensk sjuksköterskeförening, 2007). Enligt kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska är bemötande en blodcentral del i sjuksköterskans ansvarsområde omvårdnad (Socialstyrelsen, 2005). Bloddonatorerna möter vanligtvis en sjuksköterska vid blodgivningen och då är det betydelsefullt att ha ett bra bemötande gentemot bloddonatorerna (Nguyen et al., 2008).

Tidigare forskning

En god frekvens av bloddonatorer är det enda sättet att säkerställa en adekvat och konstant fylld blodbank. För att kunna uppnå detta är det viktigt att förstå motivationen samt drivkraften för bloddonatorer så att det blir möjligt att stärka denna och öka antalet blodgivare (Kasraian & Maghsudlu, 2012). Forskning från Kalifornien i USA pekar på att olika sociala grupper har olika motivation och attityder till bloddonation (Nguyen, Devita, Hirschler & Murphy 2008). I en studie av Bani & Giussani (2010) från Italien, behandlas detta fenomen också och visar på att kvinnor oftare har altruistiska skäl till att donera blod än män. Detta stöds även av en liknande studie som gjordes i Iran (Kasraian & Maghsudlu, 2012). I Norge har en studie utförts där man undersökte aktiva blodgivares motiv till bloddonation och majoriteten donerade blod även där på grund av altruistiska skäl. Ytterligare ett motiverande skäl som de såg i sin studie var påverkan av sociala skäl från till exempel vänner och familj. Det uppgavs även att det stärkte självkänslan och att personer därför väljer att donera blod (Misje, Bosnes, Gåsdal, & Heier, 2005).

Kasraian & Maghsudlu, (2012), skriver i sin studie som tidigare nämnt, att majoriteten av donatorerna donerar blod av altruistiska skäl. En fjärdedel av givarna ansåg att gåvor bör erbjudas för att uppmuntra människor att donera. Den bästa gåvan vid bloddonation ansågs av de flesta vara att erbjuda svar på blodprover (t. ex. kolesterol, fasteblodsocker och hemoglobin). Viljan att ta emot ersättning var vanligare bland yngre, gifta, förstagångsgivare och givare med lägre utbildningsnivå. Denna vilja minskade med ökande ålder. Kim (2013) skriver att belöning (i detta fall genom ersättning) ger fortsatt motivation till allt från att studera till att upprepa handlingar. Att erbjuda ersättning vid bloddonation kan således uppmuntra donatorerna att upprepa donationen. Även i Grekland såg studiens författare att blodgivarna blev mer motiverade till att donera blod om de fick svar på blodprover, samt fick göra det under arbetstid. De såg även att en del av bloddonatorerna gav felaktig information i hälsobladet innan bloddonationen (Marantidou et.al, 2007). I Indien kunde även Choudhury & Tetali (2007) se detta, då givarna som fick ersättning i högre grad hade olika blodsmittor.

I en studie från Litauen undersöktes blodgivarnas inställning till att donera blod med eller utan någon form av ersättning. Majoriteten av de tillfrågade bloddonatorerna fick ersättning och 93% av dessa återkom som blodgivare regelbundet, medan bland de icke-avlönade donatorerna uppgick detta endast till 20%. Resultatet visar att de flesta deltagarna endast skulle kunna tänka sig att donera blod frivilligt i nödfall eller om någon i familjen behövde blod. Troligtvis skulle majoriteten av donatorerna helt upphöra att donera blod om ersättningen skulle utgå (Buciuniene, Stonienë, Blazeviciene, Kazlauskaite & Skudiene, 2006). Detta motsägs i en studie från Indien där frivilliga donatorer oftare återkom som bloddonatorer än de som fick ersättning (Dubey, Sonker, Chaurasia & Chaudhary, 2012).

Att förstå orsakerna till varför de som inte väljer att donera blod inte gör det, är en förutsättning för en effektiv rekrytering. Två studier i Nederländerna undersökte skillnader gällande motivationen och generaliserbarhet mellan grupper, i ålder och utbildningsnivå. Studierna berörde bland annat orsakerna altruism, rädsla för blod och/eller nålar, attityder och andra specifika orsaker. Resultaten visade att attityder kring blodgivning hade en avgörande roll i valet kring att bli bloddonator. Det framkom att ålder och utbildningsnivå inte hade någon avgörande betydelse för om deltagarna tänkte bli bloddonatorer eller inte (Lemmens et.al. 2009).

En studie från Qatar visar att det behövs mer information och utbildning kring att donera både organ samt blod, ute i samhället och bland vårdpersonal. Detta leder till mer kunskap inom området och människor blir mer positiva till att donera, vilket förhoppningsvis leder till ökad donationsfrekvens (Alsaied, Bener, Al-Mosalamani & Nour, 2012). Detta sågs även i en studie från Indien där de tillfrågade uppgav att ingen hade uppmanat dem att gå och donera blod. Befolkningen var inte informerad om den blodbrist som råder på sjukhusen och den effektivaste metoden för att locka befolkningen till att bli bloddonatorer ansågs vara att göra kampanjer på TV (Dubey, Sonker, Chaurasia & Chaudhary, 2012.

I en svensk studie (Jansson & Ungermann, 2013) om skälen till att man som frisk vuxen inte är blodgivare angavs följande orsaker:

I jämförelser mellan de två könen visade det sig att det inte finns någon skillnad mellan kön och motivationen till att ge blod. Det visade sig även att det inte heller fanns något samband mellan motivationen att donera och om det fanns sjukvårdanknytning. Det finns heller ingen skillnad i motivationen till att donera blod beroende på ålder.

I en anknytande studie (Jansson & Ungermann, 2013) angavs följande faktorer som skulle kunna vara motiverande till att donera blod: